Idag åker jag till Grekland! :D

EB-återträff! Äntligen!

Det är nästan 2,5 månader sen bussen, som gått genom Österrike, Tyskland och Danmark slutligen nådde svensk mark och Malmö. Det var hemskt vemodigt, samtidigt som sommaren fått den bästa start den någonsin hade kunnat få. En dubbel kramring och sen var allt slut. Vi lärde oss att om man tar av sig skorna på tåget, när varken de eller fötterna är särskilt fräscha, då vill ingen ha ens platser, trots att man inte hade platsbokning på tåget. Att komma hem var underbart, men vemodigt.

Den där vemodigheten tröstades aningens av kännedomen om en återträff - i september! 2,5 långa månader skulle man vara tvungen att vänta, innan man fick träffa alla igen. 2,5 månader är lång tid, väldigt lång tid. Saken är den att den där återträffen är idag och det går inte att beskriva hur konstigt det faktiskt känns. Det är så overkligt på något vis att jag inte ens vet om jag är taggad, som om jag måste nypa mig i armen för att faktiskt förstå. Min kära systeryster tröstade mig med att "du hinner bli taggad på bussen dit", det mest komiska i det är att det är 2 hållplatser dit - med STADSBUSSEN!

Så dagen ägnas kort och gott åt att förstå att det faktiskt är idag det händer, så kul!!

En vecka utan livstecken? Kan se så ut, men verkligheten innebär den 8e arbetsdagen på raken idag. Man får inte jobba mer än 9 dagar, så imorgon MÅSTE jag vara ledig. När hände det sist? Du måste vara ledig! Vad gör man när man är ledig tänkte jag nästan säga, men så illa är det inte. Jag har planer, trots att jag befinner mig i Linköping.

Scoutdax var toppen, även fast jag inte gjorde så mycket. Det handlade väldigt mycket om trevliga dagar och mysiga kvällar med många vänner. Kan det bli så mycket bättre? Nej, jag tror nog inte det och jag saknar det faktiskt. Mest kanske för att jag vet att det kommer dröja innan jag träffar många av dem igen och det är det mest värdelösa med SMU och equmenia faktiskt - man lär känna alldeles för många underbara människor som bor för långt bort för att man ska kunna träffa dem så pass ofta som man vill. Saknad är ordet!

En vanlig dag på kontoret

När klockan ringer 04.20 en måndag, då är det inte roligt att gå upp, det vill jag lova. Det var mörkt när jag gick hemifrån, det brukar det sällan vara i september. Jag kom fram till Solna sen, lagom till att fota soluppgången. Den var väldigt fin, men gjorde sig rätt dålig på kort. Resten av dagen har jag ägnat åt scoutande - är det inte underbart att ha det som jobb?
Först visade vi scoutgrejer i en klass och de verkade hur intresserade som helst, även om de skrattade åt gosedjuret jag packat ner. 7-åringarna tyckte att jag var töntig som hade det nämligen...

Desto mer populära blev vi på lunchrasten sen, när vi satt framför ett vindskydd på skolgården och stekte skrabbelucker för fulla muggar (kåsor?). De var som gamar och skulle komma på scout, bara för att äta mer såna. Är det så vi gör? Mutar barn med skrabbelucker för att komma till scouterna? Nej, inte riktigt, men de flesta av dem hade inte fattat att man kunde laga mat utomhus förut, så det var nog en stor och ganska häftig upplevelse för dem!

Hem sen och direkt till scout. Jag har haft scoutskjortan på mig i över 12 timmar nu och fler timmar blir det senare i veckan!

Annorlunda möte

Igår råkade jag ut för en rätt intressant händelse. Det här är scenariot:

Jag åker 40 mil hemifrån, till Jönköping, en stad där jag inte känner någon i princip. Det vore kanske 3-4 personer som bor i närheten som jag möjligtvis skulle kunna stöta på, men inte mer än så. Jag går omkring på stan med en scoutledare därifrån och delar ut information om scouterna, när jag helt plötsligt får syn på en person som jag verkligen känner igen. Hon är däremot ingen av ovan tänkta personer, utan hon är från min stad, 40 mil därifrån. Till en början vet jag inte varifrån jag känner igen henne, men till slut inser jag att det är en mattant från min gymnasieskola. En sån man aldrig skulle hälsa på om man skulle ses på stan hemma, för det är ju så trots allt att känner man inte varandra så hälsar man inte. Men när man är på ett ställe som inte är hemma, men man känner igen varandra och vet varifrån den andre kommer och lite vad den gör, man känner till den andre liksom, då blir det ändå en konstig sorts tillhörighet när man ses sådär. Så vi sa hej till varandra och gick vidare.

Vad hade DU gjort i samma situation?

Idag har jag lyckats starta larmet i kyrkan. Det är jag mycket stolt över ifall någon undrar!

Annars har jag mest fikat hela dagen, tack vare/pga min lillebrors födelsedag. Släkt har varit här till och från sen halv två, rätt ointensivt, men ändå upptaget. Det är skönt att vara ledig i alla fall!

Igår var det en dagstripp till Jönköping som stod på schemat. Tåget gick från Stockholm 6.21, vi var framme i Jönköping 9.53, åkte därifrån 18.12 och jag var hemma i Norrtälje vid 23.10 igen. Jag var så trött att jag somnade mellan Rösa och Stockholmsvägen, det är en femminuterssträcka och jag brukar typ aldrig somna på bussar. Är man trött då eller?
Scoutturnén var lite kaos, men ändå roligt och en bra erfarenhet inför nästa stopp i Uppsala den 19 september!

Trött lär jag vara imorgon bitti också. Bussen går hemifrån 05.10 - men det är ju bra eftersom jag övar på att somna på bussar. Nån gång borde väl även jag lära mig hur man gör?

Snart lika upptagen som en viss Systeryster

Efter en vecka fylld av jobb var jag ledig i helgen, det kändes rätt konstigt faktiskt. Men jag tror att man måste vara noga med att faktiskt vara ledig när man är ledig. Däremot kändes det inte så ledigt, eftersom hela helgen var fullbokad i alla fall. Lördagen började med församlingsdag på Strömsborg - ett av de finare ställena här i närheten. Jag och Systeryster var rebeller och struntade i programmet, vilket ledde till att vi blev bebisvakt istället, vilket i sin tur resulterade i att vi hellre mös med bebisen än att förbereda intervjun som var meningen. Men kom igen, bebismys är mysigare!

Jag fick skjuts med Lovisa hem, cyklade hem och sen tillbaka till Lovisa 1,5h senare för en försenad barnvälsignelsemiddag. Jättegod mat och hur roligt som helst! Trevligt är nog ett bättre ordval förresten, men jag skrattade otroligt mycket den kvällen åtminstone. När folket begav sig hemåt fick jag sällskap halvvägs av en vän jag egentligen varit bekant med ett tag, men aldrig riktigt pratat med så mycket förrän den här kvällen under middagen. Prat som fortsatte i säkert en timme vid stället där våra vägar skiljdes åt. Det var verkligen prat på ett mer personligt plan och det är rätt häftigt första gången sånt händer med alla vänner.
När jag väl kom hem var ingen hemma, men i lekparken pågick kräftskiva för fullt, eller snarare efterdyningar av kräftskivan som varit. Jag gick dit och det var riktigt roligt att vara nykter bland så många fulla grannar!

På söndagsmorgonen gick jag upp alldeles för tidigt, efter alldeles för lite sömn, för att åka till Barkaby alldeles för länge helt i onödan. Men jag fick ju träffa Sarapara! Vi skulle hitta snobbscoutbyxor åt mig, men de fanns först i den tredje naturkompanietaffären.. Men Sara fick sin IKEA-korv, så hon var nog nöjd ändå! Dessutom köpte hon världens finaste klänning som jag är lite småavundsjuk på!

Idag har jag städat i SMU-expen. Inga fler kommentarer om det, mer än att det fanns papper från konfirmationen 1980, det säger det mesta om hur mycket som fanns att slänga!