Lycka är att hitta en lypsyl i jobbyxorna, när man under en timmes tid suttit och svurit för sig själv för att man måste sitta och störa sig på torra läppar till jobbtidens slut. Lycka är också att äntligen slippa trampa på jobbyxorna för att man har tejpat upp dem med leukoplast. Man kan bli glad för lite och tur är väl det!
Jag jobbade till 21.30 och slapp räkna kassor och trots att jag bara hade 20 minuters rast så kändes den väldigt lång, trots att jag hade sällskap hela tiden. Det gick inte riktigt ihop sig det där för mig, men det är mycket roligare när folk man känner har rast samtidigt, för annars är det en väldans hiearki i det där lunchrummet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar